Fängslande VR

Det här händer inte på riktigt. Det är bara en situation i en virtuell värld, skräddarsydd för våldsbrottslingar för att träna dem i att kontrollera sin aggressivitet. Märta Wallinius, forskare vid LU samt psykolog och enhetschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, utvecklar och utvärderar nu metoden inom både kriminalvård och rättspsyk. Tillsammans med den dömde brottslingen riggar hon de situationer som mest triggar aggressivitet och det som personen behöver träna på. Sedan styr Märta Wallinius VR-avatarens reaktioner, röst och gester i realtid.

– Generellt är det ofta auktoriteter som väcker utåtagerande beteende som kan leda till våldshandlingar. Även om personen vet att det är en datorsimulerad människa, får de samma neurologiska och fysiologiska responser som i en verklig situation. Om jag märker att personen blir mer triggad än vad jag förväntat mig, tar vi en paus och jag kan guida dem med min egen röst en stund. Det är viktigt att de lyckas.
 

Jag kände att jag kunde nå fram till de här personerna och var inte rädd.

Det var i slutet på sin utbildning till psykolog som Märta Wallinius började fundera på vad som får människor att skada andra människor. Det gjorde att hon sökte sig till rättspsykiatrin, för att se om det kunde passa henne. Det gjorde det.

– Jag kände att jag kunde nå fram till de här personerna och var inte rädd. Även om det är långa vårdprocesser som man jobbar med blev det väldigt meningsfullt. För mig är det viktigt att ha en roll där jag aktivt kan göra något för att hjälpa de här människorna.

Utmanande problematik

Den övervägande delen av de personer hon arbetar med har haft en tuff uppväxt och mycket kontakt med psykiatrin eller andra stödinsatser i samhället. De har en utmanande problematik med psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet och är ofta svåra att hantera i vården. Men trots att rättspsyk kan kännas som en skrämmande arbetsplats har Märta Wallinius aldrig känt sig hotad. Hon menar att man inte behöver vara rädd, men att man ska vara medveten om riskerna och vad de här personerna är kapabla till.

Märta Wallinius forskningsstudie om VR har väckt mycket uppmärksamhet i media och hon har haft en hektisk höst med många intervjuer, TEDx-talk, handledning av  doktorander och inte minst deltagande och första pris i den svenska deltävlingen till European Crime Prevention Award.

– Ja, min mejlkorg har helt spårat ur av all post som kommer in. Det är intensivt, men jag är så tacksam och det är fantastiskt roligt!
 

Jag är stolt över att kunna utnyttja synergieffekterna som uppkommer mellan akademi och klinik

Ser lovande ut

Studien är liten och resultaten inte helt entydiga, men jämfört med andra aggressions­behandlingar ser det väldigt lovande ut. Ungefär hälften av deltagarna fick minskad självrapporterad aggression som kvarstod tre månader efter avslutad behandling. Märta Wallinius är noga med att understryka att fler och större studier behövs och att metoden måste kombineras med annan behandling – endast VR är ingen mirakellösning. Mycket av det hon gör är pionjärarbete och verk­tyget testas brett i både forensiska sammanhang med personer som begått brott och med psykotiska patienter som lider av paranoia.
 

– Att se en person lyckas i sin resa mot ett liv utan kriminalitet, psykisk sjukdom ­eller missbruk är något som driver mig. Även en liten förändring i ett aggressivt beteende, kan få stora effekter både för personen själv och för samhället.
En annan drivkraft handlar om hennes roll som chef och om att försöka påverka hur vården bedrivs. I Sverige finns nämligen ännu inga nationella riktlinjer inom rätts­psykiatrin och det är minst sagt en utmaning att få vården att dra åt samma håll för en mer jämlik vård.

Forskning och klinik

I år är det exakt tio år sedan Märta Wallinius fick chansen att från grunden bygga upp en forskningsmiljö i kombination med den kliniska verksamheten i Växjö.

– Jag är stolt över att kunna utnyttja synergieffekterna som uppkommer mellan akademi och klinik och att få introducera kollegor till nya metoder. När det gäller VR, är jag övertygad om att det finns en stor potential att – innanför murarna – kunna ge brottslingar verktyg för att hantera sina känslor utanför murarna.

Text: Åsa Hansdotter
Foto: Ingemar Hultquist
Artikeln är tidigare publicerad i LUM nr 6 2024