Inge Edler och Hellmuth Hertz

Medicinska kliniken i Lund 29 oktober 1953.

Kardiologen Inge Edler är som vanligt ”kolugn” på ytan men förmodligen ganska spänd invärtes. Det är första gången han placerar en klumpig ultraljudsdetektor på bröstkorgen på en hjärtpatient. Bredvid honom står fysikern Hellmuth Hertz. Han justerar ivrigt förstärkningen, blicken är fäst vid oscilloskopets skärm där man kan se vågformiga rörelser i takt med hjärtat.

Utrustningen är till låns från Siemens. För att den ska vara användbar i hjärtdiagnostiken har Hertz låtit modifiera den på Fysiska institutionens verkstad så att den kan registrera kurvor, även fotografiskt. Edler och Hertz är inte alls oroliga att metoden ska vara skadlig – som goda forskare har de prövat apparaten på sig själva först. Spänningen gäller om man ska kunna se hur ett sjukt hjärta beter sig. Registreringen lyckas. En ny epok i hjärtdiagnostiken har börjat.

Upphovsmännen Inge Edler, 42, och Hellmuth Hertz, 36, hade känt varandra i mindre än ett halvt år. Initiativet kom från Edler. Hans problem gällde att få rätt diagnos på vissa hjärtfel som vid denna tid hade blivit möjliga att korrigera kirurgiskt. Edler hade fått kontakt med Hertz och frågat om man möjligen kunde använda radar. Hertz som då var assistent i fysik förkastade detta men påpekade i gengäld att ultraljud kanske vore en möjlighet. 

Inge Edler och Hellmuth Hertz flankerar affischen om 1977 års ekokardiografisymposium i universitetets aula.

Hertz tillhörde en berömd fysikersläkt; pappan var Nobelpristagare och dennes farbror hade gett namn åt den enhet för frekvens, hertz, som vi använder än i dag. Edler hade arbetat som invärtesmedicinare länge, först några år i Malmö, sedan väsentligen i Lund; hans specialintresse var hjärtsjukdomar. Båda var märkliga män, Hertz en all-round fysiker, med stora biologiska intressen. Han grundade ämnet medicinsk teknik i Lund och Malmö, Edler var intresserad av lantbruk och var även professionell trollkarl!

Principen för att använda ultraljud var följande. Vibrationerna i en piezoelektrisk kristall skapade en stråle av högfrekventa ljudvågor som skickades in i bröstkorgen. När vågorna passerade en gränsyta till exempel mellan hjärtväggen och omgivningen eller ytan på en hjärtklaff reflekterades en del av ljudet, det uppstod ett eko. Nu hade kristallen ställts om så att den tog emot ekot. Ju längre tid det tog för ekot att komma tillbaka till kristallen, ju större var avståndet mellan kristallen och den yta som gav ekot. Principen var densamma som för ett ekolod – med det mäter man vattendjupet under fartyget. Här mätte man den ekogivande strukturens avstånd från bröstkorgsväggen.

De första eko-kardiografikurvorna såg inte mycket ut för världen och det var många kardiologer som inte tillmätte metoden något intresse. Men snart gjorde ekokardiografin sitt segertåg över världen. Med en särskild modifikation – Dopplertekniken – kunde man mäta hastighet och riktning på blodflödet i hjärtat och de stora kärlen. Numera kan man återge hjärtat och dess klaffar i 3-dimensionella bilder och till och med uttala sig om vävnadernas sammansättning. Ultraljudundersökning har blivit en rutinmetod som blivit lika epokgörande som EKG. Det finns i dag inte mindre än tre medicinska tidskrifter som helt ägnas åt ultraljud inom kardiologien.

Det första ultraljudskardiogrammet.

Inge Edler och Hellmuth Hertz föreslogs flera gånger till Nobelpriset men fick nöja sig med det närmast därunder, det amerikanska Laskerpriset. Efter omröstning utsågs Inge Edler till århundradets främste svenske kardiolog. Edler fick det Lundensiska Fernströmpriset år 1991. Hertz hade då avlidit.

Text: Håkan Westling