Lymfödem innebär en kvarstående svullnad i vävnaden på grund av nedsatt transportkapacitet i lymfkärlen och kan sätta sig på olika ställen i kroppen. Risken att få lymfödem kan vara medfödd, men det är vanligare att lymfödem uppstår efter en cancerbehandling, då många lymfkörtlar opererats bort och vävnaden strålbehandlats.
Charlotta Jönsson, nybliven doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet, har i sitt avhandlingsarbete Lower limb lymphedema: evaluation of measurements and exercise djupdykt i ämnet lymfödem i benen. Generellt sett har mycket mer forskning genomförts på kvinnor med armlymfödem som en följd av bröstcancerbehandling medan forskning på andra patientgrupper som får lymfödem som en följd av cancerbehandling är begränsad. Charlotta Jönsson och hennes kollegors tes har hela tiden varit att träning inte försämrar lymfödem i benen, men tillförlitliga mätmetoder har saknats. En stor del av arbetet har därför lagts på att utvärdera mätmetoder. Utvärderade, tillförlitliga mätmetoder krävs för att benlymfödemets volym, med både ytlig och djupare vätska, ska kunna följas på rätt sätt. Charlotta Jönsson har bland annat sett att det går utmärkt att effektivisera mätningarna genom färre mätpunkter, vilket dessutom gör undersökningstiden kortare. Med samstämmiga, konsekventa mätmetoder följer tryggare patienter, säger hon.
– Då kan man lugna patienten med att ”ja, volymen har ändrat sig med två procent. Men det är enligt våra mätningar en naturlig variation, och betyder inte att det försämrats”.
Forskning de senaste 20 åren har visat att kvinnor med armlymfödem kan träna konditionen och muskelstyrkan utan risk för försämring av armlymfödemet som man tidigare trodde. Men för personer med benlymfödem lever felaktiga föreställningar från nittiotalet envist kvar: att träning skulle kunna förvärra lymfödemet.
Eftersom benlymfödem är mindre vanligt, har det inte varit enkelt att hitta deltagare till studierna. Av de 33 personer som ingick i träningsstudien, fullföljde 27 den. 16 av dem tränade cykelträning, på måttlig intensitet 3-5 gånger i veckan, i 30-60 minuter. Elva personer ingick i kontrollgruppen som inte tränade. Träningen pågick i åtta veckor. Varannan vecka mättes ödemets volym, och efter de åtta veckorna skattades upplevelsen av ödemet, livskvalitet samt kondition. Forskarna undersökte också på mängden ytlig lymfvätska och på mer djupliggande sådan. Volymen, alltså omkretsen av ödemet, förändrades inte av träningen, medan ytlig vätska hade minskat efter åtta veckors träning. Däremot hade den djupare vätskan utanför cellerna ökat.
– Varför det är så vet vi inte, men en hypotes är att det kan bero på muskeltillväxt, säger Charlotta Jönsson.
Sammantaget: Ödemet förvärrades inte av träningen. Träningsgruppen skattade livskvalitet högre och funktionsnedsättning till följd av ödemet skattades lägre än i kontrollgruppen. Dessutom hade konditionen förbättrats.
– Vi har bara tittat på en liten grupp patienter, och det behövs mer forskning. Men träning är välkänt bra för hälsan. Inom lymfödemvården borde detta beaktas så att vi hjälper patienterna att vilja och våga träna. Det ska inte bara handla om att jobba med kompressionsstrumpor, utan gå hand i hand med att stimulera den fysiska aktiviteten, säger Charlotta Jönsson.
