- Balans och kroppsupfattning - Elisabeth Ekstrand och Mikael Karlberg
- Hörselsinnet - Johannes Ehinger
- Smak- och luktsinnet - Pernilla Sahlstrand Johnson
- Känselsinnet - Ulrika Wijk
- Synsinnet - Ulrika Kjellström och Lotta Gränse
Foto: Linn Johansson, Åsa Hansdotter
I skolan fick vi lära oss att vi har fem sinnen, men idag vet vi att vi har minst sju. Förutom syn, hörsel, smak, lukt och känsel har vi även balanssinne och kroppsuppfattning – även kallad proprioception. Proprioception handlar om vår förmåga att känna av vår position, rörelse, tyngd, kraft och ansträngning utan att använda synen. I våra muskler, senor och leder finns nämligen proprioceptorer som skickar information till hjärnan om våra kroppsdelars läge och hur de ska utföra välkoordinerade rörelser.
Personer med skador som påverkar proprioceptionen, behöver använda synen mer för att kunna ha koll på kroppsdelarnas position och rörelser, säger Elisabeth Ekstrand, forskare vid Lunds universitet och fysioterapeut vid Skånes universitetssjukhus.
Skador på muskler och leder, neurologiska sjukdomar och åldrande kan störa proprioceptionen som i sin tur påverkar rörelsekontroll och ledstabilitet. Smärta och trötthet kan också påverka proprioceptionen. Efter en skada i en led kan ledbanden skadas eller töjas ut, vilken kan medföra att de proprioceptiva signalerna till hjärnan fungerar sämre. Man får då inte den återkoppling till leden som behövs. Men det går att träna upp förlorad proprioception.
– För att kunna ge rätt träning, är det viktigt att vi kan mäta rörelsekontrollen och proprioceptionen. Men det är ofta svårt eftersom det behövs komplicerad utrustning i större labb. Vi håller därför på att utveckla och utvärdera en ny teknik med små rörelsesensorer som kan läsa av rörelsekvaliteten, säger Elisabeth Ekstrand.
Det är en långsam process, men genom att göra övningar för att stärka musklerna, träna koordination i olika positioner och balans på olika underlag, går det att träna upp rörelsekontroll och ledstabilitet igen.
Kristallsjuka - en vanlig och lättbehandlad sjukdom
I vår nacke finns det mängder av proprioceptorer som när de störs kan inverka på balansen och ge yrsel. Detta beror på att nackens proprioceptorer samarbetar med balansorganen i innerörat och synen, för att ge hjärnan en samlad bild av kroppens - och framför allt huvudets position. Det finns flera andra orsaker till yrselsymtom eller sjukdom som som utgår från örats balansorgan. Kristallsjuka är den vanligaste, som uppstår när små kristaller av kalk lossnar och hamnar i någon av örans båggångar. Den är också den mest lättbehandlade balanssjukdomen, där man med hjälp av en så kallad re-positionsstol, kan undersöka vilket öra som kristallerna har lossnat i och därefter få ut dem ur båggångarna igen genom att rotera stolen på ett speciellt sätt.
Att känna sig yr och ha dålig balans kan skapa ångest, vilket får till följd att man blir rädd att prova nya saker, menar Mikael Karlberg.
– Att känna sig yr och ha dålig balans kan skapa ångest, vilket får till följd att man blir rädd att prova nya saker. På så vis sänker man tröskeln för vad man klarar av och blir därför ännu mer yr, säger Mikael Karlberg forskare vid Lunds universitet och överläkare inom öron-, näs- och halssjukdomar vid Skånes universitetssjukhus.
Men hjärnan har en fantastisk förmåga att kalibrera om och anpassa sig om vi bara ger den möjlighet att träna. Därför är det viktigt att göra balansövningar som skapar just yrsel. Ju yrare du står ut med att vara - desto bättre balans får du. Det kan jämföras med träningsvärk, som du behöver för att utveckla muskler. Det går också att delvis kompensera dålig funktion i balansorganen genom att träna upp muskelstyrkan i benen. Eller så kan känseln i fotsulorna tillsammans med synen, förbättra vår balans. Våra sinnen har nämligen en överlappande funktionalitet, vilket innebär att de delvis kan ersätta varandra. Flera sinnen kan ge liknande eller kompletterande information om omgivningen, vilket skapar en "backup" om ett sinne skulle vara otillräckligt eller nedsatt.
Hörselsinnet tar plats i hjärnan
Men när sinnesintryck inte längre når hjärnan, minskar aktiviteten i de nervbanor och nätverk som bearbetar just dessa intryck. På grund av hjärnans plasticitet kan dessa "outnyttjade" områdena till viss del börjar stödja andra funktioner. Ett intressant exempel på detta är hur vårt hörselsinne tar plats i hjärnan. Det blir idag mer och mer vanligt med cochleaimplantatet, som fungerar genom att hörselnerven i innerörat stimuleras elektriskt, för att hjärnan ska kunna uppfatta ljud.
– Om ett barn föds utan hörsel skickas inga elektriska signaler in i hjärnan och hörselcentrat har följaktligen ingen uppgift. Om man inte opererar in implantatet tidigt, helst innan barnet fyller ett år, börjar nervbanorna för hörsel tillbakabildas och utrymmet upptas av andra sinnescentra i hjärnan. Det finns alltså endast ett kort tidsfönster där ett implantat kan göra nytta, säger Johannes Ehinger, forskare vid Lunds universitet och specialistläkare inom öron-, näs- och halssjukdomar vid Skånes universitetssjukhus.
Cochleaimplantat har under senare år också blivit allt vanligare när det gäller åldersrelaterad hörselnedsättningar. Dessa personer har tidigare haft en fungerande hörsel och därför är metoden framgångsrik.
Rent medicinskt är det många äldre som skulle gynnas av hörselimplantat och troligtvis kommer det att bli mer vanligt i framtiden.
– Idag opereras vuxna ofta med implantatet endast på ett av öronen, då det är en resurskrävande behandling. På barn vill man om möjligt operera in implantat på båda sidorna. Rent medicinskt är det många äldre som skulle gynnas av hörselimplantat och troligtvis kommer det att bli mer vanligt i framtiden, säger Johannes Ehinger.
”Use it or lose it”
Med åldern försämras alla våra sinnen. Vid 70 års ålder har hörseln generellt minskat med 30-50 procent och balansförmåga med 20-30 procent. Nästan 80 procent upplever också någon form av synnedsättning. Alla sinnen går dock att träna upp för att bli skarpare och mer känsliga.
– Även om du vid en hörselnedsättning inte kan träna upp själva hörselcellerna, kan du kompensera genom att öva hjärnan i att hantera ljud. Skaffa hörapparat så tidigt som möjligt, för att ge hjärnan chans att träna sig på den nya typen av ljud som kommer genom hörapparaten. Hörseln är också nära kopplad till kognitiv hälsa och obehandlad hörselnedsättning har visat sig leda till en snabbare minskning av kognitiva funktioner och ökar risken för demens, säger Johannes Ehinger.
Näsa och doft
Luktsinnet är vårt äldsta och mest primitiva sinne som har en speciell koppling till hjärnan. När vi andas in doftmolekyler, når dessa luktepitelet nästaket och därifrån skickas signaler till luktcentrum som ligger nära hjärnans område för minne och känslor. Det gör att dofter ofta utlöser omedelbara känslomässiga reaktioner hos oss. Människan har upp till 400 luktreceptorer som tillsammans gör att vi kan tolka mer än 10 000 olika dofter. Kvinnors lukt och smaksinne är mer utvecklat än mäns – dels för att de har fler receptorer och dels för att kvinnors hormonella cykler gör dem särskilt känsliga för vissa dofter. Men vårt lukt- och smaksinne försämras redan i 50-årsåldern. Virusinfektioner, läkemedel eller skador på luktreceptorerna kan också innebära störningar i luktsinnet. Det kan resultera i att vissa dofter förvrängs och andra uppfattas som obehagliga. Genom luktträning ett par gånger om dagen, kan man få receptorerna att lära om och träna hjärnan på att känna “rätt” doft.
– Luktträningen innebär att du doftar på till exempel kaffe, kanel, citron eller rosor och fokuserar på en doft åt gången, samtidigt som du försöker associera doften till minnen eller platser. Det blir som en slags sjukgymnastik för näsan, säger Pernilla Sahlstrand Johnson, forskare vid Lunds universitet och överläkare inom öron-, näs- och halssjukdomar vid Skånes universitetssjukhus.
Hon berättar vidare att lukten även förbättrar smaksinnet eftersom en stor del av vår smak egentligen är luktmolekyler som kommer från luften via svalget, när vi har mat i munnen. Denna doft ger en större dimension till våra fem smaksinnen. Just nu pågår studier vid Lunds universitet som undersöker om det även går att göra tvärtom och förbättra luktsinnet genom att kombinera luktträning med smakträning.
En del människor kan inte känna vissa dofter, trots att förmågan att känna andra dofter fortfarande är intakt. Det kallas specifik anosmi och beror på en genetisk variation. En sådan lukt kan till exempel vara fotsvett.
Man kan vara ”luktblind” för ett doftämne för att man saknar receptor för denna doftmolekyl. Vi saknar alla någon luktreceptor – till exempel en av tio saknar receptor för isovaleriansyra, vilket luktar fotsvett och kan därmed inte heller urskilja doften av emmentalerost.
Vilken känsla!
Även om känseln ses som ett enda sinne, är det fyra olika receptorer och fria nervändar som skickar signalerna i skilda typer av nervfibrer till hjärnan för bearbetning. Det handlar om beröring, tryck, vibration, hudsträckning, temperatur, välbehag och smärta. Varje recpetor har olika funktion och ger en sammansatt känsla av det vi upplever. Vi har flest och tätast av dessa receptorer i fingertoppar och läppar. Precis som våra andra sinnen, försämras även känseln med åldern. Äldre personer har ofta högre beröringströsklar, vilket innebär att känsel blir trubbigare och förmågan att urskilja och identifiera detaljer i det de rör vid minskar. Samtidigt kan förmågan att uppskatta behaglig, trygg kroppskontakt faktiskt öka med åren.
Äldre människor är mer benägna att uppskatta lugna, milda beröringar som aktiverar de långsamma nervfibrerna. Men vad som förklaras av biologiska eller psykologiska faktorer är fortfarande inte helt utrett.
– Äldre människor är mer benägna att uppskatta lugna, milda beröringar som aktiverar de långsamma nervfibrerna. Men vad som förklaras av biologiska eller psykologiska faktorer är fortfarande inte helt utrett. Det finns forskning som visar att den takt som vi stryker ett spädbarn med, särskilt aktiverar de nervfibrer som är känsliga för behaglig beröring. Detta stimulerar hjärnans belöningssystem och skapar en känsla av välbehag både hos nyfödda, men även hos vuxna, säger Ulrika Wijk, forskare vid Lunds universitet och arbetsterapeut inom handkirurgi vid Skånes universitetssjukhus.
Men ibland tappar känselnerverna kontakt med hjärnan – vid till exempel sjukdom eller vitaminbrist. Det mest drastiska exemplet på en nervskada är när man vid ett trauma, kirurgiskt måste sy ihop de avskurna nerverna. Det tar tid för de tusentals nervtrådarna att hitta tillbaka till huden och ibland kan en nervtråd som tidigare gått till en receptor i tummen, hamna i pekfingret. Efter en traumatisk nervskada i vuxen ålder blir känseln aldrig helt återställd. Under tiden som nervtrådarna växer ut, är det viktigt att hålla kroppskartan i hjärnan vid liv för att inte den sensoriska kartbilden ska förändras. Om inte sinnesområdet för känseln i handen används, börjar nämligen de nervceller som jobbar mot den kroppdel som har förlorat känseln, arbete mot något annat område, berättar Ulrika Wijk som ofta hjälper de som har drabbats av nervskador eller amputation att bevara kroppskartan i hjärnan.
– Ett första steg är i den sensoriska återträningen är att titta på handen samtidigt som man berör den, vilket aktiverar hjärnan även om man inte ännu har någon känsel. Det går även att lura hjärnan att det finns känsel i den skadade handen, genom att använda en spegel och spegelvända handen samtidigt som den friska handen berörs. Man använder helt enkelt ett annat sinne, i detta fall synen, för att kompensera för den förlorade känseln för att ge hjärnan information om beröringen.
När nervtrådarna har vuxit ut till huden är det dags för nästa fas av känselträningen, där det gäller att känna skillnad på olika föremåls form och struktur. Det är alltså hjärnan som behöver tränas i att känna igen de olika signalerna och inte huden.
Ibland uppstår fantomsmärtor efter en amputation. De beror på att hjärnan och nervsystemet fortfarande tror att kroppen är intakt och försöker få kontakt med den förlorade kroppsdelen. Smärtan kan bero på att hjärnan fortsätter skapa upplevelser från en kroppsdel som inte längre existerar, eller att nervbanorna blir irriterade eller skadade vid amputationen.
– En protes har visat sig kunna hjälpa, genom att ge hjärnan en visuell uppfattning av att den saknade delen fortfarande finns, vilket kan minska den kullkastade sensoriska och motoriska interaktionen som orsakar fantomsmärtor, säger Ulrika Wijk.
En ny syn på framtiden
Om cochleaimplantat varit lyckosamt inom hörselrehabilitering, är det inte alls samma framgångssaga när det gäller ögonimplantat. Det har visat sig att näthinnan har en mer komplicerad struktur än hörselsystemet. De patienter som fått de så kallade retinala implantaten kan efter operationen se ljus och mörker, men får inte någon skarp syn. Biverkningarna har också varit mycket påtagliga. Och även om man lyckats odla fram näthinnor i labbmiljö och fått dem att överleva i ögat, saknas i nuläget kopplingarna till synnerven och därmed förutsättningarna för synförbättring.
–Däremot är gen- och RNA-terapi ett område under utveckling inom ärftliga näthinnesjukdomar, med flera studier som visar lovande resultat för att behandla svåra ögonsjukdomar, säger Ulrika Kjellström, forskare vid Lunds universitet och överläkare inom oftalmologi vid Skånes universitetssjukhus.
I vissa skolor i Asien har man infört utomhusundervisning för att öka elevernas exponering för dagsljus och uppmuntra dem att fokusera på föremål på längre avstånd, en metod som har visat sig vara effektiv för att minska progressionen av närsynthet.
Retinitis pigmentosa (RP) är ett samlingsnamn på ett knappt hundratal ärftliga ögonsjukdomar som drabbar ögats näthinna och leder till synförlust. Ett vanligt symtom är att man saknar mörkerseende och tappar synen åt sidorna. Det finns också andra varianter av ärftliga näthinnesjukdomar där den centrala synskärpan påverkas mest. Dessa orsakas av mutationer i de gener som är viktiga för näthinnan och är den vanligaste orsaken till allvarlig synnedsättning hos ungdomar och vuxna i arbetsför ålder. Hittills har det inte funnits någon möjlighet att behandla de här sjukdomarna, men nu fokuserar forskningen mycket på genbaserade terapier. Genom att ta en frisk gen och låta ett ofarligt virus överföra den till ögat, infekterar viruset näthinnan och den friska genen ersätter den sjuka. Behandlingen behöver bara göras en enda gång. Genterapi är idag godkänd för en viss typ av ärftlignäthinnesjukdom som orsakas av förändringar i genen RPE65, men det finns ännu inte en universell behandling för alla genmutationer.
– RNA-terapi är en annan typ av genbaserad behandling som är under utveckling. Den fungerar som en "geninstruktör" som går in och rättar till felet i de instruktioner som generna ger till våra celler för att skapa olika proteiner som håller oss friska. De specialutformade RNA-molekylerna sprutas i ögats glaskropp och bryts där ned efter hand och behandling måste därför upprepas med jämna mellanrum, säger Ulrika Kjellström.
Ett annat stort problem världen över, är den ökande förekomsten av närsynthet bland barn. Det har fått forskare i bland annat Asien, att undersöka vilka orsaker som ligger bakom. Ursprungligen misstänkte man att den tilltagande skärmtiden var boven, men nyare studier pekar på att bristen på dagsljus och avsaknaden av långdistansfokusering kan spela en större roll. En ny forskningsstudie planeras nu även vid Lunds universitet för att undersöka svenska barns närsynthet.
– I vissa skolor i Asien har man infört utomhusundervisning för att öka elevernas exponering för dagsljus och uppmuntra dem att fokusera på föremål på längre avstånd, en metod som har visat sig vara effektiv för att minska progressionen av närsynthet, säger Ulrika Kjellström.
Även behandling med atropindroppar, ett pupillvidgande ämne, kan hjälpa till att bromsa utvecklingen av närsynthet genom att påverka ögats tillväxt. Behandlingen är ett lovande alternativ för att kontrollera progressionen av närsynthet, vilket kan minska risken för allvarliga ögonsjukdomar i vuxen ålder.
– Det finns även speciella kontaktlinser och glasögon som i vissa studier visat en minskad närsynthetsutveckling hos barn och ungdomar, men uppföljningsstudier är viktiga för att utvärdera effekten av dessa och vilka barn och ungdomar som kan ha nytta av dessa behandlingar, säger Ulrika Kjellström.
Synskador hos prematurfödda barn förebyggs med ny metod
Ett framgångsrikt forskningsfält vid Lunds universitet handlar om synen hos de för tidigt födda barnen. Hos prematurfödda barn har blodkärlen inte hunnit växa hela vägen ut i näthinnan. Detta är en av de vanligaste orsakerna till svåra synskador och blindhet hos barn i världen. Den klassiska behandlingen för att förhindra detta är att laserbehandla näthinnan eller ge injektion av ett kärlhämmande medel i ögat. Båda behandlingarna innebär olika risker och kräver narkos som egentligen bör undvikas hos små barn. Ett forskningsteam i Lund har utvecklat en mindre invansiv teknik där det i de flesta fall räcker med att behandla ögat med kortisondroppar, i tidigt stadium av dessa kärlförändringar.
– När vi screenar för tidigt födda barnen i södra sjukvårdregionen behandlar vi dem numera direkt med kortisonögondroppar för att undvika allvarligare förändringar och rädda ögat. Det är en otrolig skillnad för barnen och deras föräldrar, säger Lotta Gränse, forskare vid Lunds univerisitet och överläkare inom oftalmologi vid Skånes universitetssjukhus.
Syrebrist vid förlossning kan orska skador i synbanorna
För tidigt födda barn eller barn som blivit utsatta för syrebrist vid förlossningen, kan även få skador i synbanorna vilket kan göra att hjärnan inte kan tolka synintrycken på ett normalt sätt. Barnen ser, men förstår inte vad de ser och många har bland annat stora problem med orienteringsförmåga. Man kanske hittar rätt väg till skolan i sommarväder, men när det blir vinter kan man inte orientera sig.
Många barn känner inte heller igen sina föräldrar i en folksamling, eller kan peka ut sig själv på ett gruppfoto. De behöver hjälp av en synpedagog för att lära sig nya strategier, säger Lotta Gränse.
Forskning och nya behandlingar
I takt med att vi åldras och våra sinnen försämras så stöter vi på nya utmaningar. För att ändå kunna förstå och tillgodogöra oss världen måste vi lära oss nya strategier och använda de sinnen vi har kvar på ett nytt sätt. Forskningen om sinnesfunktioner gör också stora framsteg och nya behandlingsmetoder och möjligheter att återställa eller ersätta försvagade sinnen utvecklas kontinuerligt.